Jarring och Björck – en livslång vänskap

 

Gunnar Jarring och min far, Gillis Björck, var lika gamla. Båda föddes 1907 och båda såg dagens ljus i nordvästra Skåne – Gunnar i Brunnby och Gillis i Ängelholm. Där tog dock de initiala likheterna slut. Förmodligen växte Gunnar upp på fädernegården och Gillis framlevde sina unga år i Ängelholm – i villa Åvik närmare bestämt.

De läste i Lund
Gossarna var vid denna tid helt ovetande om varandras existens. Men efter avklarad studentexamen – eller efter avlagd mogenhetsexamen, som det hette då – bestämde sig de båda att börja studera vid Lunds universitet! Gunnar bedrev sina studier i asiatiska språk och blev 1933 docent i turkisk språkvetenskap. Gillis började förbereda sig för vandringen på den smala vägen genom livet genom att studera juridik och blev jur kand 1936. Gunnar knöts tidigt till Utrikesdepartementet och började därigenom den framgångsrika diplomatgärning som gjorde honom känd över i stort sett hela världen. Gillis trädde i Fru Justitias´ tjänst genom att efter tingstjänstgöring börja vid Hovrätten över Skåne och Blekinge i Malmö. Efter ett par år bröt han emellertid upp från hovrätten och ägnade sina juridiska krafter åt Länsstyrelsen i Malmöhus län, där han som länsnotarie under kriget sysslade med tillstånds- och ransoneringsfrågor. 1947 blev han Lunds sista stadsfogde och den 1 januari 1965 förordnades han till dess första kronofogde.

Hur det skedde är för mig obekant men faktum är att Gunnar och Gillis träffades under studietiden och blev utomordentligt goda vänner och vänskapen höll livet ut. Sällskapet så att säga fördubblades antalsmässigt genom att Gunnars och Gillis´ fruar sögs med i umgänget! Lillan (som egentligen hette Eva) och Ingrid blev omgående lika goda vänner som Gunnar och Gillis och givetvis sträckte sig vänskapen växelvis över könsgränserna.

Jarring o BjorckFarbror Gunnar
För min del träffade jag Gunnar sporadiskt genom åren – oftast när han kom till Lund för att föreläsa, hålla föredrag e dyl. Det var inte så många ord jag fick tillfälle att byta med ”farbror Gunnar”. Snacket gick nästan uteslutande mellan Gunnar och min far – om inte Lillan och/eller Ingrid var närvarande, förstås. Jag fick mest sitta och lyssna till Gunnars berättelser från fjärran länder och dessas exotiska innevånare. Men så en dag inträffade en i mina ögon stor sak! Gunnar hade kommit till Lund och bodde som vanligt på Grand hotell. Gillis gick dit för att hälsa på honom och jag fick följa med. Jag var väl i 15-årsåldern och när vi hade suttit en stund hos Gunnar, sa han plötsligt till mig, ”Ja Du, Anders. Nu är Du så pass gammal att jag tycker att vi kan säga du till varandra! Tack ska du ha! Gunnar heter jag”. Ja, så kunde det gå till att få titlarna bortlagda av en ambassadör!

En av de omständigheter som gjorde att Gunnar gärna besökte Lund var att han 1960 togs in som hedersmedlem i Lunds Rotaryklubb – Gillis´ klubb om man så vill. Kamraterna träffades alltså även där!

En livlig brevväxling
Det mest remarkabla med Gunnars och Gillis´ vänskap var - förutom den utomordentliga trofasthet som präglade den - förhållandet att de brevväxlade ganska intensivt med varandra så att säga över hela världen. Som jag upplevde det, var varje brev som kom från Gunnar en mycket viktig tilldragelse, som krävde studium i avskildhet och ett prompt svar. Gillis satte oerhört stort värde på Gunnars brev och brevväxlingen hölls igång i stort sett så länge de båda herrarna levde. Många gånger lästes hela eller stora delar av breven upp för familjen och Gunnars berättarförmåga firade ofta triumfer, när han talade om svåra situationer och besvärliga människor, som emellanåt kantade ambassadörens väg. Dock gällde alltid och genomgående att ingenting av politiskt eller annat värde i diplomatiskt hänseende yppades! Gunnar gjorde alltid skäl för smeknamnet ”Musslan”! Berättelserna – i breven och muntligen – hade alltid karaktären av lustiga / intressanta händelser eller episoder, som ibland rent av kunde luta åt äventyrshållet. Syftet med brevväxlingen var närmast att odla och hålla vänskapen vid liv och det förhållandet styrde nog också brevens innehåll.

Vänskapen mellan Gunnar och Gillis innebar inte bara brevväxling och träffar, när Gunnar kom hem. Gunnar ställde också upp genom att vid något tillfälle köpa en persisk matta för Gillis´ räkning. Den låg sedan i alla år under ett pelarbord i vårt finrum. Vid ett annat tillfälle köpte Gunnar för Gillis´ räkning månstenar, som Wiven Nilsson infattade i dels en ring och dels ett par örhängen samt ett armband, som min mor, Ingrid, fick i present av Gillis.


Text: Anders Björck.

Läs mer
Om Gunnar Jarring på Kulturportal Lund