Kulturportal LUND

 

Sjustjärnan - Viktor Rydbergs kamratkrets i Lund.

Oscar Swahn (1833-1908) var en av Viktor Rydbergs lundavänner. Han var född i Marstrand, men tog studenten i Lund. Efter avlagda examina blev han så småningom pedagog med inriktning på lärarutbildning. Han skrev flera böcker, bland annat Våra öfversittare. Ungdomsminnen och läroverksstudier. I ett avsnitt berättar han om kamratkretsen kring Viktor Rydberg. Texten är förkortad.

Rydberg till Lund våren 1851 - med förhinder
Rydbergs afsikt att aflägga studentexamen i Upsala ändrades af okänd anledning; i stället styrde han på våren 1851 kosan till Lund, dit han anlände, enligt hvad brodern skrifver, med 2 rdr banko på fickan.  Han aflade den 19 juni 1851studentexamen med mycket goda betyg, i synnerhet när man betänker, att det var en privatist, hvars ordnade skolstudier lågo flere år tillbaka i tiden; betygssumman var 13, under det minimum utgjorde 6, genomsnittssiffran var 7 à 8.

Samtidigt inskref han sig i Smålands nation. Rydberg stannade icke vid akademien efter aflagd examen.  Han hade i öfrigt vid denna tid missödet att blifva bestulen på sin garderob, »som var rätt dyrbar», enligt hvad brodern skrifver till en ungdomsvän.

Förmodligen tog Rydberg någon kondition öfver sommaren och hösten; hvar han då vistades, har jag ej lyckats utforska. Säkert är, att han tyngdes af ekonomiskt betryck, och med den honom egendomliga benägenheten, som han så vackert tolkat i dikten »Din sorg är din», att hur tung än lotten kändes, hellre tiga och lida än lägga sin sorg på redan tyngda bröst, höll han sin ställning hemlig för sina allra närmaste och meddelade dem intet. Att han hade det svårt, därom talade han icke själf, men följande rader ur ett bref från fadern i augusti 1851 äro betecknande nog:

»Hvarför, min älskade Viktor, som både jag och dina syskon så innerligt älska, vara så hård emot oss, att du inte lämnar oss någon underrättelse om dig? Att motgångar trycka dig — det tro vi, men hvarför få "vi icke veta det; vi deltaga i dem med det hopp att Gud i sinom tid hjälper dig.»

Först mot slutet af höstterminen 1851 återvände Viktor Rydberg till Lund. Han erhöll då, i december, utdrag ur filosofiska fakultetens protokoll med intyg, att han »såsom blifvande jurist» fullständig studentexamen nöjaktigt genomgått. Först den 14 februari 1852 inskref han sig i studentmatrikeln och den 7 april i juridiska fakultetens album och i kameralalbum. Samtidigt med det sistnämnda intyget erhöll han ett testimonium af Smålands nation, undertecknadt af dess inspektor C. A. Hagberg, att han på grund af mycket god flit och hedrande uppförande förordades till stipendium.

Lund 1851 - en deprimerad stämning.
I det Lund hvartill Rydberg kom vid 1850-talets början härskade resignationens ebb efter den revolutionära 1840-talsfloden.  Själf skildrar Rydberg denna stämning i sitt minnestal öfver Talis Qvalis med följande ord;

»Det missmod, hvarmed öfverspända förhoppningar gäldas, den slapphet, som efterträder stormande utbrott förnummos öfver hela vår världsdel, och det låg något i luften äfven öfver den lilla universitetsstaden.   Hans ämnesvänner omgärdade nu sin synvidd med de trängre lärjungeplikterna, vi kände det liksom förbjudet att skåda fram öfver dem, och då vid högtidliga tillfällen vi tågade under våra baner och sångerna från Talis Qvalis' studentdagar uppstämdes, tonade de som hälsningar från en vunnen skönare ungdomsvärld. Strandbergs samtida iLund förekommo oss som ett herossläkte, hvilket af lifvets större former log en dristig öfverblick.»

Viktor Rydbergs vistelse i Lund afsåg närmast förberedelser till juridisk examen, och dessa elementära studier bragte honom knappast i närmare beröring med universitetsstadens berömdheter, af hvilka väl eljes en sådan man, som hans nations inspektor, den utmärkte Shakesperetolkaren och lärde språkforskaren, bort stå honom nära.

Obemärkt
Viktor Rydberg var, såsom en af hans samtida kamrater — Oscar Svahn — skrifver, trots sin framstående begåfning och sina vidsträckta latinstudier en tämligen obemärkt student, som icke ens tycktes hafva blifvit »upptäckt» af sina nationskamrater, småländingarne. Hans sysselsättning i Lund var för öfrigt ej blott lärjungens, utan äfven lärarens. För sitt uppehälles skull meddelade han undervisning i latin åt yngre studenter och var särskildt anlitad som en rättare af latinska stilar och som hjälpreda vid Horatiustolkningen.

Men vistelsen vid ett universitet äger ej blott betydelse ur studiernas synpunkt. Hvarje gammal student skall erkänna, att äfven det samlif kamrat umgänget erbjuder utgör en föga mindre viktig insats för individualitetens utbildning.  Rydberg stannade visserligen endast en kort tid i universitetsstaden, och denna vistelses betydelse för hans lärdom kan icke ha varit stor. Däremot var umgänget med likasinnade studenter förvisso af stort värde, och han har ju själf i ett ofvan anfördt citat uttalat, att han här i en krets af högsinnade och begåfvade kamrater »återfann sig själf».

Sjustjärnan bildas
Hans förtroligaste umgängeskrets utgjordes af »göteborgare». Närmast slöt han sig till en yngling af radikal läggning och med rika vittra anlag, den tjuguettårige göteborgaren Mauritz Liberg, hvilken redan som gymnasist lämnat bidrag till Handelstidningens spalter och som från den tiden var bekant med Rydberg. Liberg, som i parentes sagdt ej var inskrifven i någon studentnation, var nu medarbetare i Munck af Rosenschiölds radikala blad »Fäderneslandet». Han förmedlade bekantskapen med den tjuguårige Fredrik B raun e (sedermera v. universitetsbibliotekarie), som likaledes blef Rydbergs nära vän under Lundatiden och senare. En dag hände det att dessa tre — Rydberg, Liberg och Braune, mottogo ett förslag af en Rydbergs lärjunge i Horatius, en tjuguårig svärmisk blekingsbo, den tiden »yngre än de fleste» — vid namn Axel Krook om att bilda ett vittert sällskap: Sjustjärnan, som skulle vara ytterst hemligt och i hvilket ästetiska och filosofiska spörsmål skulle afhandlas samt poesi produceras.  Krook ägde den tiden en ovana att slå omkring sig med nyss inhämtade, blott till hälften förstådda filosofiska och ästetiska slagord från Hegel och Solger, och detta samt en del andra ungdomliga egenheter, dem Oscar Svahn skildrat i »Våra Öfversittare», vållade, att kamraterna gärna skämtade med honom. De antogo också mera på skämt hans inbjudan till Sjustjärnan.

Medlemmarne voro, utom de fyra nämnde, göteborgsstudenterne J. A. Tengvall (född 1831, sedermera provinsialläkare), J. N. Freding (född 1830, sedermera häradshöfding, hvilken föga deltog i sällskapet), J, A. Stockenberg (född 1833, hvilken lämnade Lund strax efter sällskapets stiftande och sedan flyttade till Australien), Carl A. Stenströ (sedermera student i Upsala, där han dog 1861), hvarjämte senare invaldes Oscar Svahn, född 1833, sedermera lektor i Kalmar, och G. S. Trägårdh, sedermera medicine professor, död 1886. Föreningen omgaf sig med en skämtsam mystik, hvilket hos vissa akademiska fäder t.o.m. lär ha vållat farhågor. Man anordnade receptionsceremonier i glad ordensstil och bestämde, att hvarje ledamot skulle ha sitt särskilda ordensmnnn, hvarunder han i protokollen borde nämnas, och eftersom sällskapet i sin helhet fått namn efter en af himlahvalfvets konstellationer, borde medlemmarne omdöpas med namnen på män, som gjort sig förtjänta om den astronomiska vetenskapen; — förslaget kom från den för astronomisk a studier svärmande Rydberg. Så kallade sig Rydberg Kepler, Braune Leverrier, Krook Arago, Liberg Galilei, Tengvall Herschel, Freding Piazzi, Stenström Cartesius, Stockenberg Kopernicus, Svahn  Kopernikus den andre och Trägårdh Newton. Det första sammanträdet hölls den 12 december 1851, och till ordförande under första månaden (olympiaden) utsågs sällskapets stiftare »Arago». Man läste upp poem, höll föredrag och diskussioner, men det hela var tydligen anlagdt på att skämta med den ungdomlige ordförandens naivetet.

Vers och parodi
Härom vittna protokollen, som ofta innehålla bombastiska loford om hans djupsinniga skaldskap, hans förmåga att förena klassisk anda med antik klarhet, hans diktning i Byrons anda, öfver hvilken han dock på några ställen höjt sig och dylikt. Ett par drag må anföras.  »Arago» hade för »Galilei» och denne sedan för »Kepler» omnämnt, att han författat ett poem »Törnen i lifvets dal», med hvilket diktalster författaren själf var mycket belåten. Redan vid första sammanträdet anhöll då brodern Kepler att få föredraga ett poem »Till den okände skalden af dikten 'Törnen i lifvets dal'», hvars anonyma diktalster, som han fått läsa hos en kamrat, på honom gjort ett överväldigande intryck, åt hvilket han nu i en dikt ville ge luft. Den unge ordföranden upplyste därefter, att han vore den anonyme författaren, hvarvid ledamöterne hade något svårt att hålla sig allvarsamme. Likaså när några dagar senare Rydberg och Liberg föredrogo två täflingssånger öfver samma ämne, Den filosofiska trösten, båda två innehållande ren gallimatias, men i protokollen lofordade såsom genomträngda af djupa och vackra tankar om än dessa på ett och annat ställe blifvit mindre tydliga genom hopande af filosofiska uttryck». »Brodern Galileis (Libergs) poem framställde de gnostiska åsikterna öfver ämnet, hvilket åter af brodern Kepler behandlades från en mera vidsträckt synpunkt.»  Författarne, heter det vidare, måste förklara sina poemer för att göra dem för sällskapets öfriga medlemmar tydliga, hvilket också fullkomligt lyckades dem; för öfrigt ansågs brodern Keplers opus genom sin vidsträcktare världsåsikt och sin mera mångsidiga uppfattning af världsanden i dess olika gestalter vara brodern Galileis i någon mån öfverlägset. Denna Rydbergs satir på jonglerandet med filosofiska termer har genom en tillfällighet bevarats åt eftervärlden, i det att P. G. Ahnfelt, som troligen genom Stockenberg fått kännedom om poemet, intagit det i sina Studentminnen (II: 189).

Concordia efterträdde Sjustjärnan
Emellertid blef det snart klart för ledamöterne, främst för Rydberg, att det egentligen icke var rätt att på detta sätt systematiskt skämta med en i grunden god och välvillig kamrat. Rydberg åtog sig att upplysa Krook om att man dragit växel på hans naivetet och bad honom förlåta obetänksamheten. Långsint var Krook icke, utan blef snart försonad. Men vid första sammanträdet på nyåret nedlade han ordförandeskapet och afsade sig, som det heter i protokollet, »på skäl, dem han närmare specificerade, kandidaturen till platsen». Krook har själf, älskvärdt nog, i ett bref från senare år till V. R. karakteriserat vännernas skämt i Sjustjärnan med de orden »att de ville ha en treflig stund med hans obundna fantasi».

»Leverrier» blef nu ordförande, sedan »Kepler» bestämdt nekat, och det beslöts, att sällskapet skulle fortsätta sin verksamhet på mera allvarlig grund, utan något personligt gyckel och under ett nytt, mindre anspråksfullt namn: »Concordia». Allvarliga och skämtsamma dikter föredrogos nu, tal höllos och komiska diskussioner föranstaltades. Rydberg föredrog vid sammankomsterna utom de båda nämnda skämten följande dikter: »Barnamörderskan» (efter Schiller), »Resignation», »Drömfantasier», »En glad stund», »Kosackens sång» (efter Béranger), »Hvad är hoppet?», hvarjämte han höll ett politiskt föredrag: »Betydelsefulla tecken », vilket lär framkallat en hetsig diskussion. 

Mera skämtsamma bidrag till samkvämen utgjorde de diskussionsöfningar, som parodierade nationssalarnas ofruktbara försvar af teser.

Någon gång, dock långt ifrån alltid, följdes de litterära samkvämen af en liten »spritning» med ty åtföljande beskedlig potatissexa ä 16 skillingar banko å Rosenqvists värdshus, om nämligen skramlingen i »Ödets hatt>; visade, att medlen sådant tilläte, eller ock — ännu anspråkslösare —genom hemköp till Rydbergs studentrum af materialier. Då stod glädjen högt i tak under skämt, glam och sång af en trio, där Svahn sjöng tenor, Tengvall baryton och Rydberg bas. Men stundom, när det »Rosenqvistiga» spörsmålet väcktes, visade det sig omöjligt att få en spritning i gång, och då uppgaf sällskapet, om än med svidande hjärta, förslaget och nöjde sig med att »prata, röka och sjunga».

Sällskapet upplöses
Då »Concordias» talrika sammankomster med tillhörande forcerad litterär alstring togo väl mycken tid i anspråk, anmälde den 18 april — »för sällskapet en Tycho Brahe-dag» — Rydberg, Braune, Svahn och Tengvall sig vilja utgå ur föreningen, och de öfriga förklarade sig då ej kunna uppehålla dess verksamhet.

De glada samkvämen i Sjustjärnan stodo emellertid för deltagarne kvar i rosenfärgadt minne. I en roman, »Guds dom», intagen i Jönköpingsbladet 1854, skildrade Krook ett par sammanträden i sällskapet Concordia, »ett litterärt samfund, bildadt af sju till lynne och sedvanor med hvarandra närmare besläktade ynglingar»; »en mer förtrolig och innerlig vänskap slog kring dem sitt vältrade ömhetsband».

Mauritz Liberg skref kort före sin död 1854 till Rydberg: »Jag önskar min kassa alltid varit vid så godt hull som nu. - — Hvilka sötebrödsdagar vi skulle haft i Lund, om vår dåvarande kassa varit i detta lyckliga skick; men vi hade då  måst bland våra minnen sakna de många trefliga episoderna med »Ödets hatt» och våra tesupéer och potatissexor med bullis (svagdricka) hade förlorat sina förnämsta spartanska kryddor: vigilansen, tarnigheten, den periodiska svälten och den satans kölden.»
Äfven Rydberg bevarade i kär hågkomst samkvämen i det lilla studentsällskapet, om hvilket han gärna talade, under det ett lekfullt löje spelade kring läpparne. En af kamraterne i detta lag — den som jämte Liberg vid denna tid stod honom, närmast, Fredrik Braune — har yttrat i bref till författaren, att »Rydberg var de öfriga medlemmarne så öfverlägsen att samlifvet med oss ej kunde utöfva något inflytande på hans utveckling; han var utan all jämförelse den mest begåfvade af oss alla, liksom han var den äldste, den kunskapsrikaste, den mognaste och den som förvärfvat mest lifserfarenhet, under det att vi andra voro nästan mera än lofligt 'gröna'; jag tror likväl, att samlifvet med oss tjänat honom till en väl behöflig uppmuntran och rekreation under en eljes på grund af ekonomiskt tryck bekymmerfull period af hans lif, men därtill inskränkte sig nog också dess betydelse för honom.»

Sjustjärnekretsens betydelse för Rydberg
Att den högt ärade meddelaren härvid, i sin blygsamhet å egna och kamraters vägnar, underskattat Sjustjärnekretsens betydelse för Rydbergs personliga utveckling, därpå ha vi Rydbergs egna, ofvan anförda ord. Och den betydde kanske äfven litterärt ej så litet för honom. Det är nämligen icke oviktigt för en författare, ägde han än så framstående anlag, att vid början af sin bana möta förstående sinnen, möta en krets, i hvars hjärtan hans sång och poetiska uppfattning finner klangbotten. Och en sådan klangbotten fann Viktor Rydberg hos de litterärt intresserade ynglingar, hvilka bildat det lilla ordenssällskapet och som i sin äldre kamrats sånger, enligt livad Rraunc skrifver, skönjde ett os magna  sonaturum.

Att Rydberg på sina yngre vänner utofvade en både lifgifvande och hälsosam inverkan därom vittna några ord dem Mauritz Liberg biktade för Carl August Rydberg kort före sin död: »Jag har varit egenkär, men egenkärleken botade Viktor mig för i Lund», liksom livad han skrifver till V. Rydberg själf: »Hvad jag nu många gånger känner behofvet af din lifvande närvaro och dina magiskt stärkande ord».

Utom Sjustjärnans krets äro bland Rydbergs Lundavänner företrädesvis att nämna docenten Albert Lysander, hvars bekantskap han gjort redan under sin första Göteborgstid, då Lysander under mellanterminerna vistades i sitt föräldrahem, samt sedermera rektorn och folkskoleinspektören Carl Leidesdorff, som förbiet hans förtrogne umgängesvän äfven längre fram under deras gemensamma vistelse i Göteborg. Med Leidesdorff knöt Rydberg förtrolig vänskap, då de tillsammans fullgjorde sin värneplikt som studentbeväring »med en muskedunder af 1813 års modell på axeln».

Rydberg fann synnerligt behag i vapenöfningarna och räknade beväringstiden bland sina angenämaste minnen. Nu blef han ock känd inom en större kamratkrets och utvecklade under denna tid en liflighet, som — yttrar Svahn — kanske just emedan den så länge legat bunden bröt fram nästan under form af ungdomlig ysterhet.

Slagsmålet
Det inträffade dock under denna tid en tragikomisk händelse, som mycket grämde Rydberg, ehuru den avlopp lyckligt nog. Då denna episod på ett och annat håll tagit förstorade och rent af lögnaktiga mått, så att man till och med talat om att den skulle medfört Rydbergs relegation — något hvilket vid undersökning af officiella handlingar visat sig vara en osanning - torde det vara skäl att efter trovärdige och säkre hemulsmän redogöra för huru därmed faktiskt förhöll sig.

Sent en afton hade en exercitant, som välkänd för ett något bråkigt bärsärkalynne, den starke bohusläningen Otto H., försökt tränga in i en lokal, där han ej hade något att göra, och därvid uppträdt så våldsamt — rent af sparkat in korsvirkesväggen — att polisbetjänterne togo honom om hand och släpade honom åstad mot vaktkontoret. Några andra exercitanter, och bland dem Rydberg, hvilka då kommo tillstädes, funno det vara en kamratplikt att rädda orostiftaren ur polismaktens klor — en då som senare vanlig studentmoral — och fingo tag i hans ben, under det att rättvisans handhafvare höllo fast i hans armar och sökte draga honom närmare det häkte, där han skulle sofva ut sitt rus. Midt under denna dragkamp får Rydberg se en stor och stark polisbetjänt släppa sitt tag i olycksoffret och göra en plötslig vändning mot Rydberg, riktande mot denne en höjd knölpåk. För att skydda sig, fattar den hotade tag i första bästa person, som står bredvid, och använder honom som sköld mot angriparen, men tyvärr står skölden icke riktigt stadigt på sina ben, utan ramlar omkull i rännstenen under det hans ena blåa rockskört afrifvet fastnar i Rydbergs hand. Och nu bar det icke bättre till än att den, som råkat ut för denna olycka, var den icke alltid fullt nyktre stadsfiskalen i egen hög person. Nu var skandalen fullständig, och för att undvika obehag för vederbörande skickade studentbeväringen dagen därefter till stadsfiskalen en i full paraduniform klädd deputation, som framförde kårens och särskildt de i frågan invecklades ursäkter för den ungdomliga obetänksamheten. Stadsfiskalen, som var en gammal hedersman, tog saken genast från den gemytliga sidan och förklarade, att han själf en gång varit student och vore fullt belåten med den upprättelse studenterne själfmant gifvit honom. Han skulle sörja för att intet obehag komme att drabba någon af deltagarne i uppträdet. Så vardt alltså »slutet godt». Men Rydberg, hvilken ingalunda tillhörde dem, som sökte »lagrar i gränderna», tog sig saken nära. Med en hos honom äfven på äldre år icke ovanlig benägenhet att i fantasien förstora måtten af ledsamma förvecklingar, föreställde han sig, att »pratet och skvallret i sta'n» sysselsatte sig mer med saken än som kanske var fallet.

Detta medverkade, jämte hans svåra ekonmiska ställning, som trots hans inkomster i latinsk stilskrifning dock medfört någon skuldsättning under Lundatiden, till att han var angelägen för någon tid lämna universitetsstaden, där han under vårterminen emellertid hunnit aflägga ett par tentamina. Men härtill inskränkte sig det hela.

Wieselgrens inflytande
Det är ock en annan förmodan rörande Rydbergs lif vid denna tid, som jag är skyldig att upptaga till behandling, enär jag redan erfarit, att den håller på att taga oroväckande omfång och öfvergå till myt.

Den vördade minnestalaren öfver Rydberg i Svenska akademien säger sig ha sett ett yttrande af Rydberg, där han talar om ett skede i sitt lif, ur hvars hvirflar han i sin tidigare ålder ryckts genom fosterlandsfrälsaren Per Wieselgren, och ifrågasätter om Rydberg härmed kan ha syftat vare sig på studentåren eller den tidigare Göteborgstiden. Man bör icke, såsom skett, gifva för stora mått åt detta Rydbergs yttrande. Jag har också haft tillfälle se den lilla anteckningen; den stod på ett exemplar af »Vapensmeden», sändt till författaren af »Genom hvirnarne», Per Wieselgrens son, och löd i sin helhet: »Till Horatio. Med varm tacksägelse för den hjärtegripande, varnande och manande kulturhistoriska skildringen af ett skede, ur hvars hvirtlar jag i min tidiga ålder vardt ryckt genom fosterlandsfrälsaren Per Wieselgren». För den som är något förtrogen med Rydbergs uttryckssätt behöfver detta icke betyda, att han på något sått varit i egentlig mening indragen i det tidsskedes hvirflar, som Horatio skildrat; det kan mycket väl förstås så att Per Wieselgrens nykterhetsverksamhet på honom i hans tidigare ålder (närmast under Växiötiden, då mycket lättsinne var gängse i gymnasistkretsarna) öfvat ett varnande och manande inflytande mot lurande frestelser, hvilka lätt kunnat blifva ett ungt sinne öfvermäktiga. Med anledning af att nu särskildt Lundatiden och de första Göteborgsåren nämnts, har en af Rydbergs allra närmaste vänner såväl under denna tid som under flera gemensamma Göteborgsår på 1850- och 1860-talen, nu en ansedd och vördad skolman, på det bestämdaste för mig bekräftat, att under alla dessa år han icke vid ett enda tillfälle såg Rydberg öfverskrida gränsen för det sunda lagom, vare sig i ena eller andra hänseendet. »Månget symposion kärt för minnet» -— skrifver  han -— »hade vi tillsammans både på tu man hand och i kamratkretsen, men vid alla dessa, äfven de gladaste tillfällen iakttog Rydberg en viss och vis måtta. Alltid hjärtevänlig, klingade han gärna med sina vänner, men hade ett eget sätt att dricka: han blott 'smuttade' på sitt glas. Att han med sin rika begåfning och sina många älskliga egenskaper var den angenämaste kamrat och umgängesbroder, själen i kamratkretsen, behöfver jag icke säga. Men det var icke blott i fråga om dryckjom, utan äfven i fråga om andra det enskilda lifvets förhållanden som Rydberg tidigt samt mer och mer visade sig som en äkta hellen med afseende å vis måtta.»

Bilden av Rydberg
Det heter vidare i samma bref: »Rydberg hade alltid en utprägladt ridderlig natur, som kände lifligt behof att beskydda, hjälpa och uppmuntra allt som var svagt och ringa och af andra förbisedt. Han visade detta hela lifvet igenom. Så trädde han under sin studenttid modigt och utan tvekan i spetsen när det gällde att hjälpa en kamrat.

Så såg jag honom under vår ungdomstid i Göteborg mer än en gång i större sällskap slå sig ner och samspråka med den ringaste i sällskapet, hvilken ingen annan tänkte på. Och hans ridderlighet i det offentliga lifvet känna vi alla. Rydberg kunde vara och var gemenligen i kamratkretsen och äfven på tu man hand sprittande glad, dock likväl under ett villkor, en förutsättning som för honom allt mer och mer under årens gång blef en conditio sine qua non: han måste ha den känslan, det medvetandet, att han under dagen gjort någon nytta, utfört något arbete på den plats han åtagit sig, annars var han vid dåligt humör. Men hade han det medvetandet, så sprudlade han af lif, lust och ungdomsglädje.»

En annan af Rydbergs förtrognaste Lundavänner, d:r Fredrik Braune skrifver: »Ännu erinrar jag mig lifligt när och livar jag först sammanträffade med Viktor Rydberg ocli det första intryck jag då af honom erfor. Så ung och omogen jag än var, kände jag dock, att det var en öfverlägsen ande, som i honom mötte mig, men det var en öfverlägsenhet, som aldrig, hvarken då eller senare, kändes tryckande, därför att den var förenad med så mycken hjärtats godhet och karakterens ädelhet och emedan den gjorde sig gällande utan alla anspråk att göra det.»

Någon gång kunde man hos honom skönja en åtgjord motvilja mot elementära studier. Redan från sin första ungdom torde han i likhet med den store Leibnitz haft för sed att störta sig hufvudstupa ned i vetenskapens värsta bränningar.

Icke alltid kom han väl helskinnad ur en dylik brottningskamp; men han 'kom dock alltid upp med stärkta krafter.» Sådan var Rydberg som student. Sådan förblef han lifvet igenom, det minnas ej minst hans yngre vänner från en senare tid.

Rydberg lämnade Lund på våren 1852 efter slutad beväringsexercis. Föga anade han då, att han först efter ett fjärdedels sekel skulle återse Lundagårds kronor och då hyllad som filosofiska fakultetens hedersgäst. Själf torde Rydberg känt det som en börda, att han ej fick fullfölja sin akademiska bana. Jag antager det därför, att jag har ett personligt minne af, hurusom han en gång ingrep i en ung mans utveckling   dens som skrifver detta — och bestämdt afstyrkte universitetsstudiernas afbrytande vid ett jämförelsevis tidigt skede.

Då en annan vän gent emot honom anförde hans eget exempel på hur liten roll examina spelade för lärdoms förvärfvande eller litterärt anseende, kunde han vemodsfullt antyda, att saknaden af examen i allt fall varit honom till mycket hinder, och att exemplet mer vore att iakttaga än att följa. Det dröjde länge nog, innan man på vissa håll fick blick för hvad den grundlärde mannen gick för. Han hade ju ingen examen!

 

Läs hela texten
Swahn, Oacar, Om sällskapet "Sjustjärnan" och Viktor Rydbergs studenttid i Lund. (i Våra öfversittare. 1. s. 126-134).1898.
Ett särtryck finns i Stadsbibliotekets lundasamling.