Kulturportal LUND

 

Striden om Rådhuset

1954 var det strängt taget beslutat. Rådhuset, byggt 1837, skulle rivas, Skomakaregatan breddas, ett nytt stort komplex byggas.

radh01Men en allt starkare opinion kämpade emot, åren gick och tidsandan hann bli en annan. Så Lund fick behålla sitt gamla rådhus. Numera anses det omistligt, sedan 1974 är det byggnadsminne. Så kan det gå.

Saken var den att staden behövde bättre och betydligt rymligare lokaler än det gamla rådhuset erbjöd. En ny stor byggnad på rådhusets plats hade diskuterats sedan 30-talet utan att väcka några större protester. 1950 blev det hela dock mer konkret. Fullmäktige tog i princip rivningsbeslutet, men ville utreda om nytt skulle byggas i gammal eller ny stil. Det gav respit.

1954 hade man dessutom kommit fram till att Skomakaregatan måste breddas för att klara av den ökande bilismen. "Vi måste göra rent hus på Stortorget" manade byggnadsnämndens ordförande.

radh02Nu vaknade opinionen på allvar. Debatten tog fart i tidningarna och i december 1954 bjöd Föreningen Gamla Lund till diskussionsmöte på Grand under rubriken "Vill vi riva rådhuset?".

Ja, det var en hel del som ville det. "Huset är fult och i dåligt skick, ekonomiskt lättsinne att kosta på något. Byggnaden saknar allt historiskt intresse. " Så kunde det låta i fullmäktige. En ledamot hävdade rentav att "byggnaden är ett uttryck för den dekadenstid som rådde vid tiden för densammas byggande."

Men på Gamla Lunds möte i Grands till bristningsgränsen fyllda stora sal var det många som ställde upp till det gamla husets försvar. Kulturens intendent Sven T Kjellberg framhöll att man i Tyskland minsann bygger upp sina av kriget raserade rådhus. Och arkitekt Westman gick så långt att han uppmanade Gamla Lunds medlemmar att hindrande ställa sig på ett led över Stortorget när rådhuset skulle rivas. Motpart på mötet var stadens ledning som hävdade ekonomiska skäl för en rivning. Debatten blev långvarig och livlig, rapporterar tidningarna.

Protesterna hjälpte inte. Ett halvår senare beslöt stadsfullmäktige att riva rådhuset - med 28 röster mot 13. Ledande politikerna Torsten Andrée (s) och högerns Hans Ingemanson var överens: Det vackra måste vika för det rationella.

Riksantikvarien, som kämpat för ett bevarande, kritiserade bittert Lund vid Vitterhetsakademiens högtidssammanträde och frågade uppgivet: Vad ska vi göra när man vill ta bort det som av nuvarande generation anses omodernt och förlegat därför att det ännu inte fått prägel av historisk stil?

I Lund fortsatte debatten med oförminskad kraft för planarbetet tog tid. Inte bara stadsadministrationen behövde husrum, nya lokaler måste fram även för stadsbiblioteket, polisen, skolstyrelsen och socialvården.

1960 kom man på att allt inte måste samsas i ett stort centralt komplex. Det mesta kunde ordnas på annat håll i stan. Vid Stortorget skulle det räcka med en ny stadshall vid sidan om ett restaurerat rådhus. Kruxet var att restaureringen skulle bli dyr. Oförsvarligt dyr, ansåg många i drätselkammare och fullmäktige.

Än hängde rivningshotet över rådhuset.

Men pragmatiska radarparet André och Ingemanson hade hunnit tänka om. Ingemanson visade i fullmäktige att kostnaden kunde pressas med anbudsförfarande. Andrée vägrade att ta upp en partikamrats rivningsyrkande.

I juni 1966 beviljade fullmäktige 3,4 miljoner kronor för ny stadshall och renovering av rådhuset. Voteringssiffroma blev 21 mot 13.

1969 var den omfattande renoveringen klar och rådhusrätten flyttade in - för att flytta ut igen sju år senare. Sammanslagen med häradsrätten och samtidigt förstatligad utlokaliserades rätten till tingshuset mittemot nya polishuset på Väster.

Vad skulle man nu med det fina rådhuset? Förslagen var många. Kulturhus för alla, sade somliga. Stadsarkiv, föreslog andra. Det blev, som vi vet, kommunalråden och kommunkansliet som tog över.

Text: Ingrid Moritz. Gamla Lund Nytt 1999:5