Kungshuset i Lundagård

Det röda tegelhus som kallas Kungshuset är idag en känd och central punkt i staden Lund. Kungshuset uppfördes under perioden 1578 -1584, som residens åt kung Fredrik II. Byggnaden har även kallats "Lundagårdshuset" på grund av dess placering inom tomtgränsen för det medeltida ärkebiskopliga residenset Lundagård eller på latin curia Lundensis.

kungshusmalnsvvLundagård tillhörde förmodligen ärkebiskopsstolen redan från 1100-talets början då ärkesätet instiftades, medan begreppet Lundagård finns belagt först på 1300-talet. Byggnaden har senare även haft andra benämningar, som hört ihop med dess funktioner. När Kungshuset uppfördes var Lundagård sedan reformationen i kronans ägo som residens åt länsmannen för Lundagårds län. Kungshuset kom år 1655 i privat ägo, men återgick i svenska kronans ägo vid reduktionen 1679 och donerades slutligen till universitetet år 1688.

Kungshuset uppfördes i centrala Lund, på en plats med hög status och högt symboliskt värde. Dock lade man främst fokus på den södra fasaden, vänd mot domkyrkan. Byggnaden har reparerats flera gånger under årens lopp, men mest omfattande är Carl Georg Brunius ombyggnad 1836-39 utifrån ett förslag av hovarkitekt Axel Nyström. Därefter följde 1877-79 en utvändig mindre ombyggnad av Helgo Zettervall.

Byggnadsarkeologisk utredning

Kungshuset förvaltas idag av Statens Fastighetsverk och är ett statligt byggnadsminne. Statens Fastighets verk planerar att finna en lämplig lösning med hänsyn till de krav som ställs på tillgänglighet och byggnadens starka kulturhistoriska värde. Av denna anledning gjordes en byggnadsarkeologisk utredning år 2002, som sammanfattar kall- och forskningsläget rörande Kungshuset.

Med utredningen som grund gjordes våren 2006 en byggnadsarkeologisk förundersökning som ett samarbetsprojekt mellan Institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet. Kulturen i Lund och Avdelningen för arkeologiska undersökningar vid Riksantikvarieämbetet. De delar som berördes var på Kungshusets norra fasad, de nedersta två våningarna från fönster fyra fram till fönster åtta, från öster till väster räknat.

Rester av en äldre mur

Resultaten visar att den ursprungliga byggnaden från 1570-talet delvis hade utnyttjat fundamentet av en äldre mur av kvartsitisk Hardebergasandsten. I övrigt hade den uppförts av tre olika typer av behugget tegel murat i vendiskt förband. Endast 11 kvm av detta ursprungliga murverk var bevarat i det utvändiga skalet på den undersökta delen av den norra fasaden, tillsammans med drygt 16 kvm av kvartsitmuren, som dock hade en tidigare datering. Det finns inga spår efter ursprungliga öppningar, och inte heller var det möjligt att identifiera platsen för priveten (avträdet) som är känd från skriftliga källor och uppmätningsritningar.

Fram till Brunius ombyggnad på 1830-talet hade Kungshuset reparerats vid flera tillfällen. Dessa olika händelser i murverket kunde inte kopplas till specifika händelser, utan skillnaderna syns främst i förbandstekniken (hur tegelstenarna placerats för att låsa murförbandet), som under denna period förefaller ha varit renässansförband, alternerat med vilt förband.

Vid Brunius ombyggnad på 1830-talet togs alla ursprungliga öppningar bort liksom den privet som nämnts ovan. Byggnaden fick helt nya fönster i de båda nedre våningarna och tredje våningen ny upp förde s. Vid ombyggnaden användes tre olika tegeltyper, och fragment av puts i de nya fönsteromfattningama visade att de två nedre våningarnas putslager hade kompletterats. Putsspår fanns även i tredje våningens omfattningar, vilket möjligen innebar att endast fönsteromfattningarna putsats.

Fasaden ett lappverk

Kungshusets nuvarande utseende är bevarat sedan Zettervalls renovering på 1870-talet. Då avlägsnades all puts och skadade murpartier lagades. Hela byggnaden omfogades också med ett cementhaltigt bruk, som fortfarande är välbevarat. Förutom påbyggnaden av hörnlisenernas krön och södra tornets krenelering kan även tegel ha bytts ut i anslutning till att några av fönsteromfattningama varit skadade.

Avslutningsvis är den undersökta fasaden den mest komplexa på byggnaden, då den är ett lappverk av olika händelser. Trots det har mycket ny kunskap om byggnaden vunnits, även om en hel del frågetecken kvarstår.

Bilden: Kungshuset vid 1800-talets början sett från norr, medpriveten centralt. Akvarell av okänd hand (L.U.B. von Schwerin 1935, s. 37).

Text: Gertie Ericsson, Kulturen i Lund och Eva-Marie Nilsson, Institutionen för arkeologi och antikens historia, LU. Gamla Lund Nytt 2006:6.