Kulturportal LUND

 

Utgrävningen av Lund.

Från fyndinsamling till stratigrafisk dokumentation

Utan arkeologin hade kunskapen om det medeltida Lund, minst sagt, varit mycket bristfällig. Historieskrivningen hade bestämts av ett fåtal, mer eller mindre pålitliga, skriftliga dokument, ett par stadsbilder från 1500- och 1600-talen samt några bevarade monument (två kyrkor, fyra tegelhus, stadsvallen och det medeltidspräglade gatunätet). Mycket lite hade varit känt om bebyggelsen och inget om Lunds verkliga grundläggningstid. Allt hade saknats om invånarnas materiella och andliga liv. Omvärldskontakterna som de avtecknar sig i fynden hade varit okända. Utan arkeologin hade Lunds tidiga historia, varit ”terra incognita”.

Så började det
Lunds första arkeologiska observation tycks ha gjorts 1854 då medeltidsgravar, utan att dokumenteras, påträffades i kv Maria Minor. 1883 upptäckte så A W Brunius, som var på besök i Lund, gravar och rester efter en palissad på handlanden Lundgrens tomt i hörnet av Stora Södergatan och Kattesund (kv Färgaren). De kraftiga plankändarna hade i själva verket ingått i en stavkyrka. Brunius mätte upp fyra stycken, tog hand om dem och skänkte dem sedan till Nordiska museet. Han tillägnade sig även några småföremål som överlämnades till Statens historiska museum. I sin rapport från 1891 beklagade han att ”ingen i staden boende arkeolog tog någon närmare notis om detta märkvärdiga fynd.” 

Maria Minor


Karlin
Året för Brunius besök var Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige blott ett år gammal och hade inte ögon för lokal arkeologi. Ändring i detta blev det 1890 då staden började gräva för ett modernt avloppssystem. Kulturen inledde – i konkurrens med privatsamlare – ett samlande av jordfunna föremål. Insamlingen under 1890-talets ”kloakgrävningar” knöts inte till dokumentation av fyndomständigheterna. Då gällde bara att skapa en fornsakssamling på museet. Viktig var förstås anknytningen till Lunds stad som måste ställa sig välvillig till det nya museet, vars första egna lokaler invigdes 1892. Georg Karlin, Kulturens förste chef, lade grundstenen för lundaarkeologin.

Karlin var en stridslysten revirutvidgare och kom snart i konflikt med universitetets historiska museum och riksantikvarien. Saken gällde vilken institution som skulle bevaka ingreppen i Lunds jord. Universitetet ansåg sig ha rätten till alla fornfynd i Skåne, medan Kulturen försökte muta in Lund som sitt ansvarsområde. Den pyrande konflikten flammade upp 1906, då både historiska museet och Kulturen ville sköta utgrävningen på dominikanklostrets tomt vid Kiliansgatan. LUHMs (Lunds universitetshistoriska museums) föreståndare Otto Rydbeck hade riksantikvariens fullmakt för undersökningen, men Karlin blandade sig aktivt i utgrävningen. Bråket fortsatte till 1908 då riksantikvarien beslöt att Kulturen skulle få ansvaret för två arkeologiska undersökningar, medan övrigt skulle bevakas av Etnologiska föreningen som, i ett tidigare försök att bilägga konflikten, getts ansvaret för arkeologin i Lund. Därmed var striden ingalunda avgjord och 1909 kom ett nytt beslut från riksantikvarien som fördelade gracerna. Universitetet fick ansvaret för sitt eget område och domkyrkans, medan Kulturen tilldelades övriga Lund. Denna ansvarsfördelning har, formellt sett, aldrig upphävts.

Apotekaren
                                Kv. Apotekaren. Utgrävning 1979.


Mot en modern arkeologi
Den ovan beskrivna konflikten hade det goda med sig att Kulturen tvingades till en professionalisering av utgrävningarna och 1908 anställdes ett par arkeologiskt skolade akademiker. En av dem – Pär Axel Olsson (1885-1925)  –  lade den metodiska grunden för lundaarkeologin. Från och med 1909 avrapporterades verksamheten till Riksantikvarieämbetet. Olssons efterträdare blev 1929 Ragnar Blomqvist (1901-83) och med honom systematiserades lundaarkeologin i flera avseenden – det främsta exemplet är den arkeologiska generalkartan med stadens officiella underlagskarta i 1:400 som grund. Beskrivningen av och greppet om Lunds medeltida topografi blev efterhand alltmer komplett, samtidigt som kartan blev ett instrument i stadsplaneringen.

Den ”moderna” lundaarkeologins startpunkt brukar sättas till 1960 då den största arkeologiska undersökningen dittills startade. Blomqvist hade dock gjort en ”förövning” vid utgrävningen för transformatorstationen på Stortorget 1954. Där dokumenterades kulturlagersekvensen från markytan till botten medan arbetarna, stick för stick, arbetade sig genom de 3,4 m djupa avlagringarna. 

Problemen som skall lösas vid en utgrävning är tidfästning av lagersekvensens olika delar, inmätning av bebyggelserester och lägesbestämning av föremålsfynd så att helhetsbilder av aktiviteterna på en given plats kan ges. Arkeologen arbetar i en fyrdimensionell rymd, där den fjärde dimensionen – tiden (kronologin) – skall återskapas. 

Text: Claes Wahlöö


Läs mer:
Mårtensson, Anders W., Lunds undre värld. Del 1 1890-1939.2016.
Mårtensson, Anders W., Lunds undre värld. Del 2 1940-1969. 2018.

 

2016-05